Mina drömmars stad

Författare: Per Anders Fogelström

Publiceringsår: 1960

Mina drömmars stad är den första av fem romaner i Per Anders Fogelströms svit om Stockholm. Hela Stad-serien sträcker sig över ett århundrade, från 1860 till 1960, och i denna första del får vi följa Henning Nilsson mellan 1860 och 1880.

Beskriven objektivt som ovan låter romanen som någon slags facklitterär bok om Sveriges historia med skönlitterära inslag, intressant men inte så fängslande. Sanningen är att Mina drömmars stad är hemsk. Den är helt vidrig. Den är vidrig för att jag känner hur mitt ansikte förvrids mer och mer i äckel, klentrogenhet och medlidande för varje sida jag läser. Vilken misär! Hur kunde man leva som de människorna gjorde utan bara bryta ihop? Visserligen gjorde många det, men hur kunde någon stå ut med smutsen, slitet, hungern och orättvisan? Mina drömmars stad fick mig att må dåligt varje gång jag läste den, men ändå kunde jag inte sluta. Jag levde mig in i alla dessa fruktansvärda människoöden så fullständigt att jag var tvungen fortsätta, veta hur det slutar. Även om jag förstod att det inte kunde sluta lyckligt.

Sköt upp dörren till det mörka rummet. Långsamt vande sig Hennings ögon vid dunklet. Såg den svartrökta öppna spisen, de små fönsterrutorna som var trasiga och skarvade genom att glasen placerats över varandra. De fläckiga tapeterna som flagade, två sängar, några madrasser och trashögar på golvet.

Gumman och jag ligger i kammarn innanför med de minsta ungarna, sa Storsäcken. Ni blir inte fler än sju här, så det är inte så trångt.

Allt detta gör Mina drömmars stad till en av de bästa böckerna jag läst på länge. Det är en hemsk, fantastisk roman som alla som har anknytning till Stockholm måste läsa, och som alla andra bör läsa.

Tranströmer på spanska

Såhär i Nobeltider jobbar vi blivande översättare på universitetet passande nog med Tranströmer. Medan det är passande för att det är aktuellt, är det mindre passande för att det är i princip omöjligt att få tag på Tranströmer på biblioteken just nu, oavsett språk. Det vi lyckades hitta, efter att en bibliotekarie med sympati för studenter böjde på lånereglerna lite, var Sorgegondolen och 29 haiku och andra dikter (eller Góndola fúnebre och 29 jaicus y otros poemas).

Jag ska inte låtsas att jag är speciellt intresserad av lyrik, men vissa av Tranströmers dikter tilltalar till och med mig.  Så till exempel den andra strofen i “Svarta vykort”:

Mitt i livet händer att döden kommer

och tar mått på människan. Det besöket

glöms och livet fortsätter. Men kostymen

sys i det tysta.

Ingen översättning jag har läst lyckas uttrycka så mycket på samma koncisa sätt som Tranströmer gör på svenska. Inte heller den spanska. Den spanska översättaren, Roberto Mascaró, har inte haft ett lätt jobb, med tanke på de stora skillnaderna i syntax mellan svenska och spanska. Ni som kan får bedöma själva:

En mitad de la vida sucede que llega la muerte

a tomarle medidas a la persona. Esta visita

se olvida y la vida continúa. Pero el traje

se va cosiendo en silencio

En fråga som ställs ofta på utbildningen och av översättarteoretiker är om översättning egentligen är möjligt. Den frågan är speciellt relevant när man talar om lyrik. Omtolkning är möjlig. Men något måste nästan alltid offras i den processen. Tranströmer själv sa igår i ett hyllningsprogram i SVT att man kan översätta orden, men man kan inte få fram tystnaden som finns i originaldikten.

Vinnaren av “Årets översättning”

En av de bästa sakerna med min pågående utbildning är att alla lärare är yrkesverksamma översättare. I och med att utbildningen är relativt ny finns det få lärare som speciellt inriktat sin karriär på att undervisa. Detta är definitivt ingen nackdel i det här fallet. Oasett vilken typ av text vi arbetar med vet de vad redaktören/beställaren brukar komma med för krav, vad man ska tänka på i specifika sammanhang och har kontakter i yrkeslivet som kan hjälpa oss. För första gången sedan jag började studera på universitet känner jag mig inte helt frånvänd från det övriga samhället i mina studier. Okej, det var en överdrift. Självklart relaterar kan man inte studera ett språk utan att också studera samhället där det talas. Men aldrig har mina studier känts så aktuella och levande som nu.

En av dessa yrkesverksamma lärare är Lena Heyman, som  nyligen vann Författarförbundets pris “Årets översättning” för sin översättning av Roberto Bolaños 2666. Svensk bokhandel har en artikel om det här. Hon har också, bland annat, översatt De vilda detektiverna och Om natten i Chile av samma författare, samt gjort den spansk-svenska delen i Norstetds spanska ordbok. Gedigna meriter, med andra ord, och en lärare som det är ett rent nöje att få studera med.

Hoppsan

Gjorde en dagsutflykt med min bättre hälft till huvudstaden för fika med vänner. Mycket trevligt. Julmarknad i Kungsträdgården. Väldigt mysigt. Besök på Bokskotten. Hoppsan.

Hanteringen av odöda

Författare: John Ajvide Lindqvist

Publiceringsår: 2005

Jag hade en kort period när jag kunde se på skräckfilm utan problem. Sedan dess verkar jag ha hamnat i en nedåtgående spiral. Jag blir rädd för mindre och små saker gör mig räddare, beroende på hur man vill se det. Att jag valde att läsa Hanteringen av odöda kan därför verka konstigt, och egentligen var det bara för att uppleva något annat av Ajvide Lindqvists författarskap än Låt den rätte komma in. Efter att ha läst denna hans andra roman kan jag konstatera att han fortfarande har livlig fantasi, fortfarande skriver brutala och ofta äcklande beskrivningar av kroppars förfall, och fortfarande har ett speciellt band till vår huvudstad. Och det är bra. Men det känns också väldigt bekant, trots den väldigt originella handlingen. Jag tror inte att jag kommer ge mig i kast med fler av Ajvide Lindqvists romaner. Och det är inte för att jag blev rädd!

För rädd blev jag. Åttio procent av boken tog jag mig igenom utan problem, med vagt äckel som den starkaste känslan. Men mot slutet tog han fram det tunga artilleriet, och jag fick begränsa mig till att läsa i dagsljus om jag ville bli färdig.

Hon suckade, såg mot fönstret. En målad ballong svävade där utanför. Hon drog flämtande efter luft. Ballongen var ett ansikte. Ett uppsvällt, vitt ansikte med två svarta skåror till ögon. Läpparna var borta och tänderna frilagda. Hon stirrade på ansiktet, förstenad. Näsan var bara ett hål mitt i svampigt, vitt kött och det var som ett ansikte gjort av vetemjölsdeg med många och stora tänder  instuckna.

Jag kommer alltid att ha ett speciellt band med Låt den rätte komma in, kanske framförallt men inte bara på grund av att jag arbetat så nära med den. Men vidare kommer jag inte med denna författare. Jag tror dock att det alltid kommer finnas en bred publik som tilltalas mer av hans böcker.

Tvillingomslag (nästan)

I dagarna halkade jag in på en blogg som handlade om bokomslag och mer specifikt hur de liknar varandra. Jag fastnade framförallt för kategorin “Tvillingar” där man hittar exempel på hur bokförlagen återanvänder bilder och typsnitt etc. till omslagen. (Jag kan nu inte för mitt liv hitta tillbaka till den bloggen, hjälp?)

Några dagar senare, mitt uppe i en översättningsuppgift råkar jag på ett sådant fall (nästan i alla fall) i min egen bokhylla. Det spanska förlaget Tusquets Editores använde till Javier Cercas Soldados de Salamina en avskuren version av ett foto som visar avskedsceremonin i Barcelona som hölls för de frivilliga i de Internationella brigaderna under spanska inbördeskriget. Jag kände igen titel på fotot från förr, och mycket riktigt är det samma foto som använts för Penguins omslag till George Orwells Homage to Catalonia. Dock har de valt en annan del av fotot. Vilket omslag tycker ni bäst om?

Bättre än salt och knäckebröd!

Jag har nyligen flyttat till studenternas stad, Uppsala, och detta firades i förra veckan med en liten fest. Oväntade men väldigt uppskattade var de inflyttningspresenter som flera gäster hade med sig, varav tre hade litteraturanknytning:

Denna bokserie är som jag har förstått det en favorit hos avsändarna av presenten, och vi har diskuterat den vid ett flertal tillfällen. Dessutom passar det ju utmärkt att läsa om min gamla hemstad nu när jag har fått en ny! Och vilken fin utgåva detta var…

Världens längsta bokbord

Jag och needmorebooks hade båda lyckats få ledigt i år till världens längsta bokbord, det avslutande evenemanget i Kulturfestivalen. Förra året slutade jag klockan tre och vi tvingades skanna igenom borden ganska snabbt (för vi skulle hinna se allt, goddamnit!). I år spenderade vi fem timmar längs Drottninggatan. Det tog oss ungefär två timmar att ta oss från Åhléns till Kungsgatan, och då gick vi bara på ena sidan om borden. Tillbaka gick det betydligt snabbare då orken fattades.

Men båda av oss kom hem nöjda. Jag hittade fem böcker, vilka hade kunnat vara betydligt fler om jag inte tagit mig i kragen ett antal tillfällen och med en viljeansträgning ställt tillbaka det potentiella köpet i sin låda. Jag köpte i alla fall en bok om agility (till min mamma och vår dvärgpinscher Harry) och även dessa till mig själv:

Jag rättfärdigar det för mig själv med ursäkten att jag kommer att rensa ur min bokhylla och göra mig av med minst så många böcker.

Brave New World

Författare: Aldous Huxley

Publiceringsår: 1932

I Brave New World möts vi av Aldous Huxleys framtidsdystopi (eller utopi, beroende på hur man ser det) där människor produceras i flaskor och multipliceras till hundratals genetiska tvillingar, speciellt utvecklade i Alfa- till Epsilongrupper med varierande intelligens  och betingade till att utföra antingen monotont fabriksarbete eller till att bli världsledare. “Ingen är någonsin olycklig” är det man från tidig ålder inpräntar i allas medvetande med hjälp av hypnopaedia, undermedveten inlärning via upprepade budskap i sömnen. Ett annat sådant budskap är “Alla tillhör alla andra”, vars syfte är att helt avskaffa monogami och skapa ett samhälle där det naturliga är att dejta och ligga med så många olika individer som möjligt. Att för länge hålla sig till en och samma person anses onaturligt, precis som att vilja vara ensam. “Mamma” har blivit ett fult ord, något som anses lite snuskigt. Allt detta för att försäkra stablitet i samhället; utan starka känslor för vissa personer försvinner också olycklig kärlek, rädsla för döden och allt som kan få en person ur balans och därmed sinka produktionen i samhället.

In i detta samhälle introduceras John, en ung man född och uppväxt i ett av de få reservat med urinvånare som fortfarande finns kvar, där livet fortskrider som det gjort i hundratals år. Självklart ifrågasätter John det samhälle han möter, framförallt bristen på poesi, religion och kyskhet.

The Savage interrupted him. “But isn’t it natural to feel there’s a God?”

“You might as well ask if it’s  natural to do up one’s trousers with zippers,” saif the Controller sarcastically. [...] “One believes things because one has been conditioned to believe them. Finding bad reasons for what one believes for other bad reasons – that’s philosophy. People believe in God because they’ve been conditioned to believe in God.”

I första halvan av boken introduceras vi, genom ett flertal karaktärers upplevelser, till det samhälle Huxley föreställer sig. I hela denna del kan jag som läsare förundras och förfäras över det samhället, ställa mig kritisk, så som jag antar att det är menat. Men när “Vilden”, som de kallar John, introduceras, finner jag att jag mer och mer sympatiserar med det försvar som ges för den nya samhällsordningen. Det beror på att Johns åsikter ter sig reaktionära i moderna ögon, som en religiös fanatiker. Han piskar sig själv för att rena sig, klagar och har ångest och ångrar sig och beter sig i allmänhet på ett sätt som gör det omöjligt för mig som läsare att identifiera mig med honom som motståndare till samhället.

Detta sker dock först mot slutskedet av boken och fram tills dess är den en intressant version av vår eventuella framtid, även om den känns betydligt mer avlägsen än till exempel 1984.

Middlesex

Författare: Jeffrey Eugenides

Publiceringsår: 2002

Efter att ha kommit halvvägs genom denna släktsaga kan jag inte låta bli att göra jämförelsen mellan Middlesex och Gabriel Garcías Hundra år av ensamhet. I det förra fallet utgår visserligen berättelsen från en enda person, och inte en hel by eller en hel familj, men berättelserna har samma något ironiska ton, samma episka proportioner (ett århundrade av livsöden) och samma  benägenhet till incestuösa relationer. Men det är, trots dessa likheter, ändå inte sant att säga att böckerna liknar varandra. En mer lättsam ton hos Eugenides, mer realistiska karaktärer och framförallt huvudkaraktären Calliope/Cal gör att man ändå inte kan jämföra böckerna. 

From my birth when they went undetected, to my baptism where they upstaged the priest, to my troubled adolescence when they didn’t do much of anything and then did everything at once, my genitals have been the most significant thing that ever happened to me. Some people inherit houses; others paintings or highly insured violin bows. Still others get a Japanese tansu or a famous name. I got a recessive gene on my fifth chromosome and some very rare family jewels indeed.

Denna bok rekommenderades mig av needmorebooks, och jag är henne evigt tacksam för detta för annars hade jag nog aldrig kommit mig för att läsa boken. Den är underhållande, undervisande, tankeväckande och tankeöppnande och ställer många grundkoncept om hur världen är på ända. Trovärdig är det adjektiv jag sammanfattar hela berättelsen med efter att ha läst sista ordet. Och läsvärd, definitivt läsvärd.

Ps. Jag älskar verkligen mitt exemplar av den här boken! Från att vara begagnad redan när jag köpte den (det står Candy Silver med guldpenna på försättsbladet) bär den nu också på mina egna minnen, eftersom den blev halvt genomblöt och rosafärgad av min badhandduk på semestern!