Mina drömmars stad

Författare: Per Anders Fogelström

Publiceringsår: 1960

Mina drömmars stad är den första av fem romaner i Per Anders Fogelströms svit om Stockholm. Hela Stad-serien sträcker sig över ett århundrade, från 1860 till 1960, och i denna första del får vi följa Henning Nilsson mellan 1860 och 1880.

Beskriven objektivt som ovan låter romanen som någon slags facklitterär bok om Sveriges historia med skönlitterära inslag, intressant men inte så fängslande. Sanningen är att Mina drömmars stad är hemsk. Den är helt vidrig. Den är vidrig för att jag känner hur mitt ansikte förvrids mer och mer i äckel, klentrogenhet och medlidande för varje sida jag läser. Vilken misär! Hur kunde man leva som de människorna gjorde utan bara bryta ihop? Visserligen gjorde många det, men hur kunde någon stå ut med smutsen, slitet, hungern och orättvisan? Mina drömmars stad fick mig att må dåligt varje gång jag läste den, men ändå kunde jag inte sluta. Jag levde mig in i alla dessa fruktansvärda människoöden så fullständigt att jag var tvungen fortsätta, veta hur det slutar. Även om jag förstod att det inte kunde sluta lyckligt.

Sköt upp dörren till det mörka rummet. Långsamt vande sig Hennings ögon vid dunklet. Såg den svartrökta öppna spisen, de små fönsterrutorna som var trasiga och skarvade genom att glasen placerats över varandra. De fläckiga tapeterna som flagade, två sängar, några madrasser och trashögar på golvet.

Gumman och jag ligger i kammarn innanför med de minsta ungarna, sa Storsäcken. Ni blir inte fler än sju här, så det är inte så trångt.

Allt detta gör Mina drömmars stad till en av de bästa böckerna jag läst på länge. Det är en hemsk, fantastisk roman som alla som har anknytning till Stockholm måste läsa, och som alla andra bör läsa.

Tranströmer på spanska

Såhär i Nobeltider jobbar vi blivande översättare på universitetet passande nog med Tranströmer. Medan det är passande för att det är aktuellt, är det mindre passande för att det är i princip omöjligt att få tag på Tranströmer på biblioteken just nu, oavsett språk. Det vi lyckades hitta, efter att en bibliotekarie med sympati för studenter böjde på lånereglerna lite, var Sorgegondolen och 29 haiku och andra dikter (eller Góndola fúnebre och 29 jaicus y otros poemas).

Jag ska inte låtsas att jag är speciellt intresserad av lyrik, men vissa av Tranströmers dikter tilltalar till och med mig.  Så till exempel den andra strofen i ”Svarta vykort”:

Mitt i livet händer att döden kommer

och tar mått på människan. Det besöket

glöms och livet fortsätter. Men kostymen

sys i det tysta.

Ingen översättning jag har läst lyckas uttrycka så mycket på samma koncisa sätt som Tranströmer gör på svenska. Inte heller den spanska. Den spanska översättaren, Roberto Mascaró, har inte haft ett lätt jobb, med tanke på de stora skillnaderna i syntax mellan svenska och spanska. Ni som kan får bedöma själva:

En mitad de la vida sucede que llega la muerte

a tomarle medidas a la persona. Esta visita

se olvida y la vida continúa. Pero el traje

se va cosiendo en silencio

En fråga som ställs ofta på utbildningen och av översättarteoretiker är om översättning egentligen är möjligt. Den frågan är speciellt relevant när man talar om lyrik. Omtolkning är möjlig. Men något måste nästan alltid offras i den processen. Tranströmer själv sa igår i ett hyllningsprogram i SVT att man kan översätta orden, men man kan inte få fram tystnaden som finns i originaldikten.

Vinnaren av ”Årets översättning”

En av de bästa sakerna med min pågående utbildning är att alla lärare är yrkesverksamma översättare. I och med att utbildningen är relativt ny finns det få lärare som speciellt inriktat sin karriär på att undervisa. Detta är definitivt ingen nackdel i det här fallet. Oasett vilken typ av text vi arbetar med vet de vad redaktören/beställaren brukar komma med för krav, vad man ska tänka på i specifika sammanhang och har kontakter i yrkeslivet som kan hjälpa oss. För första gången sedan jag började studera på universitet känner jag mig inte helt frånvänd från det övriga samhället i mina studier. Okej, det var en överdrift. Självklart relaterar kan man inte studera ett språk utan att också studera samhället där det talas. Men aldrig har mina studier känts så aktuella och levande som nu.

En av dessa yrkesverksamma lärare är Lena Heyman, som  nyligen vann Författarförbundets pris ”Årets översättning” för sin översättning av Roberto Bolaños 2666. Svensk bokhandel har en artikel om det här. Hon har också, bland annat, översatt De vilda detektiverna och Om natten i Chile av samma författare, samt gjort den spansk-svenska delen i Norstetds spanska ordbok. Gedigna meriter, med andra ord, och en lärare som det är ett rent nöje att få studera med.

Hoppsan

Gjorde en dagsutflykt med min bättre hälft till huvudstaden för fika med vänner. Mycket trevligt. Julmarknad i Kungsträdgården. Väldigt mysigt. Besök på Bokskotten. Hoppsan.

Hanteringen av odöda

Författare: John Ajvide Lindqvist

Publiceringsår: 2005

Jag hade en kort period när jag kunde se på skräckfilm utan problem. Sedan dess verkar jag ha hamnat i en nedåtgående spiral. Jag blir rädd för mindre och små saker gör mig räddare, beroende på hur man vill se det. Att jag valde att läsa Hanteringen av odöda kan därför verka konstigt, och egentligen var det bara för att uppleva något annat av Ajvide Lindqvists författarskap än Låt den rätte komma in. Efter att ha läst denna hans andra roman kan jag konstatera att han fortfarande har livlig fantasi, fortfarande skriver brutala och ofta äcklande beskrivningar av kroppars förfall, och fortfarande har ett speciellt band till vår huvudstad. Och det är bra. Men det känns också väldigt bekant, trots den väldigt originella handlingen. Jag tror inte att jag kommer ge mig i kast med fler av Ajvide Lindqvists romaner. Och det är inte för att jag blev rädd!

För rädd blev jag. Åttio procent av boken tog jag mig igenom utan problem, med vagt äckel som den starkaste känslan. Men mot slutet tog han fram det tunga artilleriet, och jag fick begränsa mig till att läsa i dagsljus om jag ville bli färdig.

Hon suckade, såg mot fönstret. En målad ballong svävade där utanför. Hon drog flämtande efter luft. Ballongen var ett ansikte. Ett uppsvällt, vitt ansikte med två svarta skåror till ögon. Läpparna var borta och tänderna frilagda. Hon stirrade på ansiktet, förstenad. Näsan var bara ett hål mitt i svampigt, vitt kött och det var som ett ansikte gjort av vetemjölsdeg med många och stora tänder  instuckna.

Jag kommer alltid att ha ett speciellt band med Låt den rätte komma in, kanske framförallt men inte bara på grund av att jag arbetat så nära med den. Men vidare kommer jag inte med denna författare. Jag tror dock att det alltid kommer finnas en bred publik som tilltalas mer av hans böcker.

Tvillingomslag (nästan)

I dagarna halkade jag in på en blogg som handlade om bokomslag och mer specifikt hur de liknar varandra. Jag fastnade framförallt för kategorin ”Tvillingar” där man hittar exempel på hur bokförlagen återanvänder bilder och typsnitt etc. till omslagen. (Jag kan nu inte för mitt liv hitta tillbaka till den bloggen, hjälp?)

Några dagar senare, mitt uppe i en översättningsuppgift råkar jag på ett sådant fall (nästan i alla fall) i min egen bokhylla. Det spanska förlaget Tusquets Editores använde till Javier Cercas Soldados de Salamina en avskuren version av ett foto som visar avskedsceremonin i Barcelona som hölls för de frivilliga i de Internationella brigaderna under spanska inbördeskriget. Jag kände igen titel på fotot från förr, och mycket riktigt är det samma foto som använts för Penguins omslag till George Orwells Homage to Catalonia. Dock har de valt en annan del av fotot. Vilket omslag tycker ni bäst om?

Bättre än salt och knäckebröd!

Jag har nyligen flyttat till studenternas stad, Uppsala, och detta firades i förra veckan med en liten fest. Oväntade men väldigt uppskattade var de inflyttningspresenter som flera gäster hade med sig, varav tre hade litteraturanknytning:

Denna bokserie är som jag har förstått det en favorit hos avsändarna av presenten, och vi har diskuterat den vid ett flertal tillfällen. Dessutom passar det ju utmärkt att läsa om min gamla hemstad nu när jag har fått en ny! Och vilken fin utgåva detta var…