Arkiv | Bokrecensioner RSS feed for this section

Norrtullsligan

2 Apr

Författare: Elin Wägner

Publiceringsår: 1908

Den har några år på nacken, den här lilla boken. Trots det känns den så fräsch språkligt att man undrar om den inte måste ha verkat lite fräck när den först publicerades.

Norrtullsligan består av Pegg, Baby, Emmy och Eva, som bor tillsammans i Norrtull och delar allt med varandra: inte bara boende, utan mat, tillgångar, motgångar och framgångar. De är fattiga i en samhällsklass där andra är rika och har ett yrke de ska livnära sig på som rika döttrar har som extraarbete för att kunna köpa parfymer och choklad. De har inga rättigheter, men de kämpar för dem.

– Säg ingenting om löneförhöjning! Bad en gång i våras, därför att jag inte kunde leva på sextiofem.

– Nå?

– Ja, chefen svarade så mycket som, att fröken vet väl, att det här är ingen försörjningsinrättning. Och de har också bättre flickor med pappor i bolagets tjänst, som håller dem med rum och städning och lagad mat tre gånger om dagen.

– Är det meningen, sade jag, att lönen ska vara till parfymer och handskar och choklad Suchard?

– Det är meningen, sade Eva. Men Baby, du kan ju gärna tala om det. Ni ska ju strejka till nyåret, om ni inte får förhöjning över lag. Är det inte stiligt, Elisabeth?

– Det låter så besynnerligt, sade jag. Bildade flickor brukar inte strejka.

– Nej, de gör inte det! sade Eva. Men detta är den nya tiden, som bryter in.

wagner-elin-norrtullsligan

Trots att språket känns modernt och trots den spirande kvinnokampen anas äldre värderingar; medlemmarna i Nortullsligan slits mellan sin önskan att vara självständiga och tron att kvinnan inte är skapad för att sitta still och skriva maskin, utan för att kärleksfullt omhänderta sin familj. Giftermål ses som en räddning från det arbetande livet.

Det var intressant att under läsningen dra paralleller till Stad-serien. Någon gång i boken nämner Pegg (tror jag att det var) de riktigt fattiga, och mina tankar gick direkt till Emelie. På det sättet blev Norrtullsligan ett komplement till min historiska resa genom Stockholm.

 

Annonser

De fattiga i Lodz

2 Apr

Författare: Steve Sem-Sandberg

Publiceringsår: 2009

Det har gått en tid sedan jag läste ut De fattiga, men precis som läsningen av boken har också recenserandet av den gått långsamt.

sem-sandberg-steve-de-fattiga-i-lodzDen var inte vad jag hade förväntat mig. Till skillnad från andra skildringar av Förintelsen har språket fått ta lika stor del som (eller större del än) handlingen. Mycket av den senare får läsas mellan raderna. Jag tyckte mycket om Sem-Sandbergs bitvis poetiska stil, men jag är kanske en för simpel människa; ibland hade jag önskat att handlingen skrevs ut tydligare.

Det är många karaktärer att hålla reda på, men en tydlig röd tråd är Mordechai Chaim Rumkowski, ”Ordföranden”, ghettots av tyskarna utsedde ledare som gjorde allt för att skapa ett fungerande arbetsläger av ghettot, och in i det sista inbillade sig själv (eller kanske faktiskt trodde) att ”hans folk” skulle släppas fria.

Efteråt skulle han säga att vad som grämde honom var inte utrensningsaktionen som sådan; den hade myndigheterna trots allt redan förberett honom för. Vad som grämde honom var att en aktion av denna omfattning kunde inledas och pågå i timmar utan att någon ens kommit på tanken att ringa och informera honom.

Det var ju trots allt hans ghetto. De var skyldiga att hålla honom informerad.

Även om det boken berättar är fruktansvärt kom inte rysningarna förrän jag läste förteckningen av personerna, längst bak i boken. Efter knappt 650 sidor av att nära ha följt karaktärerna med svävande formuleringar, att ibland bara få en antydan om vad som hände med dem, fick det allra mest slagkraft att läsa svart på vitt ”Deporterades från gettot och mördades med hela sin familj i mars 1942”. Vad jag kunde minnas var det först då som verbet ”mörda” användes i hela boken.

 

Cosas que hacen BUM

6 Feb

Voila, ett smakprov ur utkastet till min uppsats och tillika recension av denna roman, författad av Kiko Amat:

Boken är skriven i första person och huvudkaraktären såväl som berättaren är en ung man som heter Pànic Orfila. Hans mor är katalanska och hans far engelsman, och han lever sina första år i England. När han är åtta dör hans föräldrar i en flygolycka, och Pànic får åka till Spanien för att bo med sin gammelmoster Àngels i Sant Boi, en liten stad i Barcelonas omnejd. Där får han inte gå i skolan förrän han är sjutton år, och läser istället alla böcker han ärvt från sina föräldrar och de som hans anarkistiska gammelmoster har i sitt bibliotek. När han flyttar till Barcelona för att påbörja sina universitetsstudier flyttar han in hos sin låtsasfaster Lola. I Barcelona blir han inblandad med en grupp som han kallar vorticisterna, som planerar en hemlig aktion. Han börjar stjäla och sälja droger för dem och blir allt mer involverad, men får aldrig veta vad den hemliga aktionen går ut på. Han börjar leva ett dubbelliv; dels ett med vorticisterna, dels ett med Lola och hans nya kärlek, Rebeca. Klimax i boken är den hemliga aktionen, med en upplösning som lämnar läsaren ovetande om hur allt slutar.

CosasAmat skriver med för spanskan relativt korta meningar, som längdmässigt är närmare den svenska normen än den spanska. De flesta följer också en relativt enkel grammatisk struktur med få bisatser, det vill säga en parataktisk struktur, istället för en hypotaktisk som spanskan normalt föredrar (Fant). De kortare meningarna, ibland meningsfragment, bidrar ofta till den komiska effekten:

En Lluvia de los sombreros, un escritor escribe una historia sobre un sombrero mexicano congelado que cae del cielo en medio de un pueblo. Después de que el escritor la tire a la papelera, la historia continúa allí. En la papelera. (Amat 2007: 53)

I Hattregnet skriver en författare en historia om en frusen mexikansk sombrero som faller ner från himlen mitt i en by. Efter att författaren kastat den i papperskorgen fortsätter historien där. I papperskorgen.

Kontrasten mellan humorn och det mörka syns tydligt då allvarliga situationer lättas upp med humor, ofta i form av nyskapande metaforer eller liknelser. I detta exempel beskrivs hur huvudpersonen blir slagen av en polis:

Fue la porra del segundo policía golpeando contra mi nariz […]. La porra impactó con fuerza pero sin ansia de completa destrucción, seguramente un aviso. Las aceitunas antes del plato fuerte. El entremés de hostias. (Ibid: 75)

Det var den andra polisens batong som slog mot min näsa […]. Slaget landade med kraft men utan att helt vilja förstöra, säkerligen en varning. Oliverna innan huvudrätten. En smocka som förrätt.

Kombinationen av de korta meningarna och humorn ger intrycket av en enkel stil, men den döljer alltså komplexa karaktärer. Deras (och författarens) egensinne lyser igenom i de ovanliga liknelserna och metaforerna.

Amulett

6 Sep

Författare: Roberto Bolaño

Översättning: Lena Heyman

Publiceringsår: 1999

Den främsta anledningen till att jag läser Amulett är för att den är översatt av Lena Heyman. En annan anledning är för att jag helt enkelt är nyfiken på Bolaños författarskap, som jag hittills inte närmat mig. Jag har visserligen De vilda detektiverna både i översättning och originalspråk, men har inte gett mig på den. Jag planerar att göra med den samma som jag kommer att göra med Amulett – läsa översättningen och jämför med originalet.

Så jag kan såklart inte lämna den här recensionen utan att kommentera översättningen. Heyman översätter troget till originalet och det märks att hon hellre håller Bolaños stil än anpassar sig till svenska konventioner – vilket såklart inte betyder att språket inte är idiomatiskt. Men den är skriven på Bolañosvenska. Mycket av lokalfärg har också behållts: gatunamn, señor och mexikansk slang översätts inte utan lämnas på originalspråk i kursiv stil – vilket är positivt. Jag är väldigt nyfiken på att se hur originalet ser ut på vissa ställen där jag tycker Heyman har formulerat sig extra snyggt. Där hon lyckas med Bolaños (och spanskans) ibland omöjligt långa meningar:

Och när jag öppnade ögonen lösgjorde sig en skugga från husväggen, på samma trottoar som jag, ungefär tio meter ifrån mig, och började gå mot platsen där jag stod, och jag stoppade handen i min portfölj, nej vad säger jag, i min tygväska från Oaxaca, och trevade efter kniven jag alltid bar med mig för säkerhets skull, om det värsta skulle hända,  men fingertopparna, mina brännheta fingrar, kände bara papper och böcker och tidningar och rena underkläder (tvättade för hand utan tvättmedel, bara med vatten och god vilja i ett av handfaten på den där fjärde våningen, alldeles närvarande som en mardröm) men inte kniven, åh, mina vänner, ännu en av alla återkommande och dödligt latinamerikanska fasor: att leta efter vapnet och inte finna det, att söka där man lagt det och inte finna det.

(Amulett, sid. 70-71)

Så till själva historien. Auxulio befinner sig på ett universitet i Mexiko City när militären ockuperar det. Hon gömmer sig på damtoaletten och spenderar tolv dagar där inne. Under tiden får vi i en slags medvetandeström som växlar mellan tillbakablickar och nutid följa med Auxilios tid i Mexiko och lära känna de personer som omger henne.

Det är en bok som kräver mycket av läsaren för att förstå vad som faktiskt händer. Kanske behöver man inte alltid förstå heller: man bara följer med på åkturen och njuter av utsikten genom fönstret och behöver inte bry sig om att läsa kartan. Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om Bolaño, vilket inte är konstigt, för jag vet definitivt att jag läst för lite av honom för att avgöra det. Därför kommer jag snart ta mig an De vilda detektiverna. Också den översatt av Lena Heyman.

Stad i världen

2 Aug

Författare: Per Anders Fogelström

Publicerad: 1968

Under hela läsningen av den sista delen i Stad-sviten får jag rysningar. Det känns som om Fogelström förutsett hur mina tankar kommer att gå när jag kommit så här långt, och låter sina karaktärer spegla de tankarna. Henning Nilsson den yngre tänker hela tiden tillbaka på sin gammelmorfar och jämför sina levnadsvillkor – vid den åldern Henning d.y. är i hade Henning d.ä. i princip redan arbetat sig till döds.

Också rysningar vid inledningen av ett kapitel som känns som en varning från det förflutna:

Människornas jord – nedsmutsad, utplundrad. Sjöar och vattendrag förvandlade till kloaker. Luften förorenad av sot och avgaser. Marken förgiftad. Samtidigt som världens folkmängd ökade i allt snabbare takt. Om trettio år skulle den förmodligen vara fördubblad – medan råvarukällorna redan nu började sina och födoämnestillgången minska. Men de rika folken sparade inte. Förbrukningen steg, deras sophögar växte till berg, deras åkrar gödslades med fisk som kunnat mätta de hungrande. Mängder av människor avled i sjukdomar för vilka det fanns botemedel. De stora resurserna sattes inte in för att rädda liv utan för döda, för att fullkomna metoderna att föra krig med hjälp av bakterier och smitta ned hela folk med sjukdomar. Varje dag gled flygplan lastade med kärnvapen över jorden, redo att inleda den totala förintelsen. Världen kunde förefalla förbrukad, omöjlig att rädda.

(Stad i världen, sidan 239)

Gertruds besök från Amerika gav mig också rysningar. Alla kvarvarande ättlingar av Henning och Lotten samlade, de som tidigare varit spridda både geografiskt och över samhällsklasserna. På det sättet har Henning alltid varit hela seriens huvudperson – på något sätt återkommer Fogelström alltid till honom. Det är också karaktärerna från den första boken som gjort starkast intryck, trots att till exempel Emelie lever betydligt längre. Nu när jag har läst alla böcker har jag en längtan att gå tillbaka till den första och återuppleva familjens ursprung, med vetskapen om vad som komma skall.

Slutet ska jag såklart inte säga något om, mer än att det var perfekt. Cirkeln slöts.

Stad-sviten har som jag anade blivit en av mina bästa läsupplevelser, och de är böcker som jag kommer att återvända till om och om igen.

I en förvandlad stad

30 Jul

Författare: Per Anders Fogelström

Publicerad: 1966

Vi kommer närmare och närmare modern tid, och större delen av den fjärde installationen i Stad-serien utspelar sig under andra världskriget. Nu känns allt också närmare en själv – mina egna far- och morföräldrar föds under den här perioden, de har faktiskt upplevt allt som beskrivs. Lyckligtvis har också levnadsförhållandena vid det här laget äntligen börjat likna de vi har idag, även de fattigaste får hjälp och lever drägligt. 

Någon total jämlikhet går väl inte att uppnå, sa han till sist. Men man kan höja nivån och nå fram till att alla får samma chanser. Fast det måste bli deras egen sak att ta vara på dem.

Det är fascinerande att läsa om de två världskrigen ur Sveriges synpunkt. Historielektionerna i skolan tog aldrig upp krigen från den vinkeln, och trots att man läst om ransoneringar och kristider tror jag ändå att jag aldrig riktigt insåg hur mycket Sveriges folk påverkades förrän nu.

Som titeln antyder handlar också stor del av boken om hur Stockholms stadsbild förändras och mer och mer börjar likna den vi har idag. Fogelströms karaktärer reflekterar över stadens flyktighet, hur den är i ständig förändring, och oundvikligen börjar även jag göra det. På väg till jobbet förbi centralen, där ombyggnationer är i full gång både av centralen och den nya citybanan, slås jag av hur förändringen fortfarande pågår, att stadigheten och tryggheten bara är en illusion, att vår nutid är lika flyktig som Eriks, Majs och Hennings tid, och att dagens stadsbild också kommer att förvandlas till bara minnen.

Mockingjay

19 Jul

Författare: Suzanne Collins

Publiceringsår: 2010

I den tredje och avslutande delen av The Hunger Games kan jag äntligen sätta fingret på något jag känt sedan första boken: Katniss är egentligen ganska osympatisk. Det är i alla fall det intrycket jag får – hon framstår som ganska kall och beräknande, och när hon väl visar känslor är handlar det oftare om att hon är surmulen eller arg av en eller annan anledning. Dessutom känner jag en viss nyckfullhet. Det beror egentligen inte så mycket på att hon ändrar sig mycket och gör tvära kast mellan vem hon litar på eller inte, utan mer på att författaren inte väljer att förklara varför eller skildra Katniss tankegångar – trots att boken är skriven i första person!

I turn the pages slowly, seeing each detail of the uniform. The carefully tailored layers of body armour, the hidden weapons in the boots and belt, the special reinforcements over my heart. On the final page, under a sketch of my mockingjay pin, Cinna’s written, I’m still betting on you.

I flera andra fall känns det också som att författaren har valt den enkla vägen, till exempel genom att undvika att skildra dramatiska (och viktiga!) scener som den blivande striden med Snow genom att Katniss helt enkelt svimmar och vaknar upp på ett sjukhus någonstans.

Mitt slutomdöme av den här trilogin blir således något kluvet. Å ena sidan har mina kommentarer här på bloggen mest varit negativa. Å andra sidan läste jag böckerna i ett slag, vilket måste erkännas inte bara berodde på att det var stort typsnitt utan också på att de var spännande. Med risk för att papegoja mig är det helt enkelt lättläst underhållning utan större krav på kvalitet.