Saker som exploderar

23 Jan

Har äntligen valt roman och textavsnitt ur denna roman som ska bli föremål för min masteruppsats. Cosas que hacen BUM av Kiko Amat, alltså ett kärt återseende av en av mina favoritförfattare. Detta är hans andra roman, och för den som har läst hans första, El día que me vaya no se lo diré a nadie, finns det flera små påskägg eller blinkningar inkilade i boken. Till exempel möter vi i förbigående Julián, huvudkaraktären från den första romanen, samt en ”mjuk kvinnoröst” i tunnelbanan som såklart är Octavia. Även författaren själv makes an appearance.

BUM

Eftersom jag kommer att gå in på denna text på djupet senare under terminen skriver jag inte så mycket mer om den nu, mer än att den var lika fantastisk som sin föregångare. Jag lägger antagligen upp någon djuplodad textanalys senare.

 

Läspaus?!

3 Okt

Ja, faktiskt. Från De fattiga i Lodz. Av någon anledning har läsningen gått trögt med denna roman, trots två veckors semester med två fyratimmarsflygningar i somras har jag fortfarande knappt hundra sidor kvar. Nu tränger sig verkligheten på  – det är högt tid att börja tänka på textval inför masteruppsatsen i vår, vilket ska vara klart redan i november. Så De fattiga får stå tillbaka för efterforskningar i spanska oöversatta romaner i någon månad, minst.

Marianne Sandels och Almaviva

14 Sep

Idag hade vi en gästföreläsare på Översättarprogrammet, Marianne Sandels. Hon översätter böcker främst från portugisiska och ger ut dem på sitt eget förlag, Almaviva. Det är inget lönsamt företag hon gett sig in på, nästan ideellt, men hon bidrar till den svenska romanrikedomen genom att ge plats åt romaner, lyriksamlingar och författare som annars säkert aldrig skulle ha nått den svenska marknaden. Sandels är hedersdoktor vid Uppsala universitet och har främst medeltida lyrik och modern litteratur på romanska språk som huvudintressen, och hennes förlag firade förra året både 10 år och 10 utgivna böcker. Den senaste heter Praktisk handledning i konsten att sväva av José Eduardo Agualusa, och den fick jag med mig hem. Recension kommer. Så länge kan ni ju kika på Almavivas hemsida. 

Foto: UNT

Semestershopping

7 Sep

Är nyligen hemkommen från dryga två veckor i härliga Spanien där jag äntligen fick en smak av sommar innan hösten och vintern i Sverige. Självklar passade jag på att köpa hem både film och böcker, och eftersom detta är en bokblogg kommer här de senare fynden:

 

Amuleto av Roberto Bolaño

El juego del ángel, La sombra del viento, och El prisionero del cielo av Carlos Ruiz Zafón. Men den sistnämnda medföljde också den lilla berättelsen El príncipe de Parnaso, som ska vara förlagan till hans trilogi. Ser fram emot att läsa Ruiz Zafón, har bara hört bra saker från vänner som läst böckerna.

Amulett

6 Sep

Författare: Roberto Bolaño

Översättning: Lena Heyman

Publiceringsår: 1999

Den främsta anledningen till att jag läser Amulett är för att den är översatt av Lena Heyman. En annan anledning är för att jag helt enkelt är nyfiken på Bolaños författarskap, som jag hittills inte närmat mig. Jag har visserligen De vilda detektiverna både i översättning och originalspråk, men har inte gett mig på den. Jag planerar att göra med den samma som jag kommer att göra med Amulett – läsa översättningen och jämför med originalet.

Så jag kan såklart inte lämna den här recensionen utan att kommentera översättningen. Heyman översätter troget till originalet och det märks att hon hellre håller Bolaños stil än anpassar sig till svenska konventioner – vilket såklart inte betyder att språket inte är idiomatiskt. Men den är skriven på Bolañosvenska. Mycket av lokalfärg har också behållts: gatunamn, señor och mexikansk slang översätts inte utan lämnas på originalspråk i kursiv stil – vilket är positivt. Jag är väldigt nyfiken på att se hur originalet ser ut på vissa ställen där jag tycker Heyman har formulerat sig extra snyggt. Där hon lyckas med Bolaños (och spanskans) ibland omöjligt långa meningar:

Och när jag öppnade ögonen lösgjorde sig en skugga från husväggen, på samma trottoar som jag, ungefär tio meter ifrån mig, och började gå mot platsen där jag stod, och jag stoppade handen i min portfölj, nej vad säger jag, i min tygväska från Oaxaca, och trevade efter kniven jag alltid bar med mig för säkerhets skull, om det värsta skulle hända,  men fingertopparna, mina brännheta fingrar, kände bara papper och böcker och tidningar och rena underkläder (tvättade för hand utan tvättmedel, bara med vatten och god vilja i ett av handfaten på den där fjärde våningen, alldeles närvarande som en mardröm) men inte kniven, åh, mina vänner, ännu en av alla återkommande och dödligt latinamerikanska fasor: att leta efter vapnet och inte finna det, att söka där man lagt det och inte finna det.

(Amulett, sid. 70-71)

Så till själva historien. Auxulio befinner sig på ett universitet i Mexiko City när militären ockuperar det. Hon gömmer sig på damtoaletten och spenderar tolv dagar där inne. Under tiden får vi i en slags medvetandeström som växlar mellan tillbakablickar och nutid följa med Auxilios tid i Mexiko och lära känna de personer som omger henne.

Det är en bok som kräver mycket av läsaren för att förstå vad som faktiskt händer. Kanske behöver man inte alltid förstå heller: man bara följer med på åkturen och njuter av utsikten genom fönstret och behöver inte bry sig om att läsa kartan. Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om Bolaño, vilket inte är konstigt, för jag vet definitivt att jag läst för lite av honom för att avgöra det. Därför kommer jag snart ta mig an De vilda detektiverna. Också den översatt av Lena Heyman.

Stad i världen

2 Aug

Författare: Per Anders Fogelström

Publicerad: 1968

Under hela läsningen av den sista delen i Stad-sviten får jag rysningar. Det känns som om Fogelström förutsett hur mina tankar kommer att gå när jag kommit så här långt, och låter sina karaktärer spegla de tankarna. Henning Nilsson den yngre tänker hela tiden tillbaka på sin gammelmorfar och jämför sina levnadsvillkor – vid den åldern Henning d.y. är i hade Henning d.ä. i princip redan arbetat sig till döds.

Också rysningar vid inledningen av ett kapitel som känns som en varning från det förflutna:

Människornas jord – nedsmutsad, utplundrad. Sjöar och vattendrag förvandlade till kloaker. Luften förorenad av sot och avgaser. Marken förgiftad. Samtidigt som världens folkmängd ökade i allt snabbare takt. Om trettio år skulle den förmodligen vara fördubblad – medan råvarukällorna redan nu började sina och födoämnestillgången minska. Men de rika folken sparade inte. Förbrukningen steg, deras sophögar växte till berg, deras åkrar gödslades med fisk som kunnat mätta de hungrande. Mängder av människor avled i sjukdomar för vilka det fanns botemedel. De stora resurserna sattes inte in för att rädda liv utan för döda, för att fullkomna metoderna att föra krig med hjälp av bakterier och smitta ned hela folk med sjukdomar. Varje dag gled flygplan lastade med kärnvapen över jorden, redo att inleda den totala förintelsen. Världen kunde förefalla förbrukad, omöjlig att rädda.

(Stad i världen, sidan 239)

Gertruds besök från Amerika gav mig också rysningar. Alla kvarvarande ättlingar av Henning och Lotten samlade, de som tidigare varit spridda både geografiskt och över samhällsklasserna. På det sättet har Henning alltid varit hela seriens huvudperson – på något sätt återkommer Fogelström alltid till honom. Det är också karaktärerna från den första boken som gjort starkast intryck, trots att till exempel Emelie lever betydligt längre. Nu när jag har läst alla böcker har jag en längtan att gå tillbaka till den första och återuppleva familjens ursprung, med vetskapen om vad som komma skall.

Slutet ska jag såklart inte säga något om, mer än att det var perfekt. Cirkeln slöts.

Stad-sviten har som jag anade blivit en av mina bästa läsupplevelser, och de är böcker som jag kommer att återvända till om och om igen.

I en förvandlad stad

30 Jul

Författare: Per Anders Fogelström

Publicerad: 1966

Vi kommer närmare och närmare modern tid, och större delen av den fjärde installationen i Stad-serien utspelar sig under andra världskriget. Nu känns allt också närmare en själv – mina egna far- och morföräldrar föds under den här perioden, de har faktiskt upplevt allt som beskrivs. Lyckligtvis har också levnadsförhållandena vid det här laget äntligen börjat likna de vi har idag, även de fattigaste får hjälp och lever drägligt. 

Någon total jämlikhet går väl inte att uppnå, sa han till sist. Men man kan höja nivån och nå fram till att alla får samma chanser. Fast det måste bli deras egen sak att ta vara på dem.

Det är fascinerande att läsa om de två världskrigen ur Sveriges synpunkt. Historielektionerna i skolan tog aldrig upp krigen från den vinkeln, och trots att man läst om ransoneringar och kristider tror jag ändå att jag aldrig riktigt insåg hur mycket Sveriges folk påverkades förrän nu.

Som titeln antyder handlar också stor del av boken om hur Stockholms stadsbild förändras och mer och mer börjar likna den vi har idag. Fogelströms karaktärer reflekterar över stadens flyktighet, hur den är i ständig förändring, och oundvikligen börjar även jag göra det. På väg till jobbet förbi centralen, där ombyggnationer är i full gång både av centralen och den nya citybanan, slås jag av hur förändringen fortfarande pågår, att stadigheten och tryggheten bara är en illusion, att vår nutid är lika flyktig som Eriks, Majs och Hennings tid, och att dagens stadsbild också kommer att förvandlas till bara minnen.