Läst och att läsa i sommar

Jag är nu mer än halvvägs igenom Utvandrar-serien av Vilhelm Moberg. Jag kommer antagligen att göra en samlad recension av alla fyra böckerna, för även om de skiljer sig innehållsmässigt är stilen och kvaliteten densamma – helt fantastisk! Solklart en ny favoritserie.

Två andra böcker tränger sig på och vill bli lästa. Den första i ordningen är Den tomma stolen av J. K. Rowling, som jag fått av otroligt generösa Poplitt. Jag är extremt nyfiken på hur resultatet av översättningen har blivit, med sex olika översättare och en veckas arbete. Speciellt efter att ha hört Helena Hansson prata mer om hur det gick till på SFÖ:s konferens tidigare i år.

Sedan har jag 12 år efter alla andra sett Band of Brothers och helt gått ner mig i serien. Måste läsa boken med samma namn som den baserar sig på! Stephen E. Ambrose heter författaren.

Konferenseri, konferensera

I helgen var jag i Göteborg på SFÖ:s årliga konferens. Jag och två blivande kolleger från ett annat översättarprogram tyckte att det kunde vara passande såhär i uppsats- och examenstider att få lite inspiration och knyta lite kontakter inför det stundande arbetslivet.

Trots att helgen startade med ett inställt tåg okristligt tidigt på fredag morgon och ilfärd till Stockholm C i taxi, blev det en otroligt givande och rolig helg. Höjdpunkterna var huvudtalaren Jonas Hassen Khemiri samt Andreas Ekströms föredrag om Googles makt. Men mycket annat intressant fick vi oss också till livs, som hur en översättare kan använda sig av Språkbankens korpus Korp, hur man översätter en roman på en vecka (en av översättarna av The Casual Vacancy) och föutsättningarna för en medieöversättare.

(Jag passade förresten självklart på att få ett signerat ex av Montecore också.)

Foto: Kulturhuset.se

Norrtullsligan

Författare: Elin Wägner

Publiceringsår: 1908

Den har några år på nacken, den här lilla boken. Trots det känns den så fräsch språkligt att man undrar om den inte måste ha verkat lite fräck när den först publicerades.

Norrtullsligan består av Pegg, Baby, Emmy och Eva, som bor tillsammans i Norrtull och delar allt med varandra: inte bara boende, utan mat, tillgångar, motgångar och framgångar. De är fattiga i en samhällsklass där andra är rika och har ett yrke de ska livnära sig på som rika döttrar har som extraarbete för att kunna köpa parfymer och choklad. De har inga rättigheter, men de kämpar för dem.

– Säg ingenting om löneförhöjning! Bad en gång i våras, därför att jag inte kunde leva på sextiofem.

– Nå?

– Ja, chefen svarade så mycket som, att fröken vet väl, att det här är ingen försörjningsinrättning. Och de har också bättre flickor med pappor i bolagets tjänst, som håller dem med rum och städning och lagad mat tre gånger om dagen.

– Är det meningen, sade jag, att lönen ska vara till parfymer och handskar och choklad Suchard?

– Det är meningen, sade Eva. Men Baby, du kan ju gärna tala om det. Ni ska ju strejka till nyåret, om ni inte får förhöjning över lag. Är det inte stiligt, Elisabeth?

– Det låter så besynnerligt, sade jag. Bildade flickor brukar inte strejka.

– Nej, de gör inte det! sade Eva. Men detta är den nya tiden, som bryter in.

Trots att språket känns modernt och trots den spirande kvinnokampen anas äldre värderingar; medlemmarna i Nortullsligan slits mellan sin önskan att vara självständiga och tron att kvinnan inte är skapad för att sitta still och skriva maskin, utan för att kärleksfullt omhänderta sin familj. Giftermål ses som en räddning från det arbetande livet.

Det var intressant att under läsningen dra paralleller till Stad-serien. Någon gång i boken nämner Pegg (tror jag att det var) de riktigt fattiga, och mina tankar gick direkt till Emelie. På det sättet blev Norrtullsligan ett komplement till min historiska resa genom Stockholm.

 

De fattiga i Lodz

Författare: Steve Sem-Sandberg

Publiceringsår: 2009

Det har gått en tid sedan jag läste ut De fattiga, men precis som läsningen av boken har också recenserandet av den gått långsamt.

Den var inte vad jag hade förväntat mig. Till skillnad från andra skildringar av Förintelsen har språket fått ta lika stor del som (eller större del än) handlingen. Mycket av den senare får läsas mellan raderna. Jag tyckte mycket om Sem-Sandbergs bitvis poetiska stil, men jag är kanske en för simpel människa; ibland hade jag önskat att handlingen skrevs ut tydligare.

Det är många karaktärer att hålla reda på, men en tydlig röd tråd är Mordechai Chaim Rumkowski, ”Ordföranden”, ghettots av tyskarna utsedde ledare som gjorde allt för att skapa ett fungerande arbetsläger av ghettot, och in i det sista inbillade sig själv (eller kanske faktiskt trodde) att ”hans folk” skulle släppas fria.

Efteråt skulle han säga att vad som grämde honom var inte utrensningsaktionen som sådan; den hade myndigheterna trots allt redan förberett honom för. Vad som grämde honom var att en aktion av denna omfattning kunde inledas och pågå i timmar utan att någon ens kommit på tanken att ringa och informera honom.

Det var ju trots allt hans ghetto. De var skyldiga att hålla honom informerad.

Även om det boken berättar är fruktansvärt kom inte rysningarna förrän jag läste förteckningen av personerna, längst bak i boken. Efter knappt 650 sidor av att nära ha följt karaktärerna med svävande formuleringar, att ibland bara få en antydan om vad som hände med dem, fick det allra mest slagkraft att läsa svart på vitt ”Deporterades från gettot och mördades med hela sin familj i mars 1942”. Vad jag kunde minnas var det först då som verbet ”mörda” användes i hela boken.

 

Påskhälsning

Glad påsk alla bloggläsare!

Uppsatsarbetet fortgår, jag har nyss färdigställt den vetenskapliga undersökningen som ska göras i anknytning till översättningen. I och med det har jag djupdykt ner i Julio Cortázars författarskap, och bland annat plöjt novellsamlingarna Final del juego, Historias de cronopios y famas och El perseguidor y otros relatos. Det går inte att förneka att Cortázar har fantasi, och stor insikt i hur vi människor fungerar. Jag skulle gärna ta mig an hans genombrottsroman, Rayuela.

För några veckor sedan (ja, jag ligger lite efter i bloggandet, med anledning av ovan nämnda uppsatsarbete) var Poplitt i stan, och hade med sig en mycket trevlig (och oväntad!) överraskning i form av ett presentkort på Pocketshop. Varje gång jag varit på centralen har jag gått och suktat efter de nya utgåvorna av Utvandrar-serien, och jag slog alltså till direkt och köpte de två första delarna.

I och med det fortsätter också min historiska litteraturresa genom Stockholm och nu Sverige, som började med Stad-serien, fortsatte med Norrtullsligan och kommer att fortsätta (avslutas?) med de fyra böckerna i Utvandrar-serien.

 Den fina påskblomman är förresten från min bättre hälft! ❤

Bibliotekshaul

Vi var på studiebesök hos Norstedts idag, och när jag ändå var i stan passade jag på att släpa hem lite litteratur till mitt examensarbete från stadsbiblioteket och internationella biblioteket. Det blev en vända in på Uppsala stadsbibliotek också, och sista biten hem hade jag detta i väskan:

Los premios, Julio Cortázar

El perseguidor y otro relatos, Julio Cortázar

Historias de cronopios y de famas, Julio Cortázar

Kronoper och famer, Julio Cortázar (översatt av Karin Sjöstrand)

Final del juego, Julio Cortázar

Slut på leken, Julio Cortázar (översatt av Jan Sjögren)

Efter oss syndafloden, Andrés Barba (översatt av Annakarin Thorburn)

Slippa se regnet, Nuria Labari (översatt av Annakarin Thorburn)

Leken, Elvira Navarro (översatt av Annakarin Thorburn)

La noche sucks, Blanca Riestra (översatt av Annakarin Thorburn)

Överlevaren, Sònia Hernández (översatt av Karin Sjöstrand)

Cosas que hacen BUM

Voila, ett smakprov ur utkastet till min uppsats och tillika recension av denna roman, författad av Kiko Amat:

Boken är skriven i första person och huvudkaraktären såväl som berättaren är en ung man som heter Pànic Orfila. Hans mor är katalanska och hans far engelsman, och han lever sina första år i England. När han är åtta dör hans föräldrar i en flygolycka, och Pànic får åka till Spanien för att bo med sin gammelmoster Àngels i Sant Boi, en liten stad i Barcelonas omnejd. Där får han inte gå i skolan förrän han är sjutton år, och läser istället alla böcker han ärvt från sina föräldrar och de som hans anarkistiska gammelmoster har i sitt bibliotek. När han flyttar till Barcelona för att påbörja sina universitetsstudier flyttar han in hos sin låtsasfaster Lola. I Barcelona blir han inblandad med en grupp som han kallar vorticisterna, som planerar en hemlig aktion. Han börjar stjäla och sälja droger för dem och blir allt mer involverad, men får aldrig veta vad den hemliga aktionen går ut på. Han börjar leva ett dubbelliv; dels ett med vorticisterna, dels ett med Lola och hans nya kärlek, Rebeca. Klimax i boken är den hemliga aktionen, med en upplösning som lämnar läsaren ovetande om hur allt slutar.

Amat skriver med för spanskan relativt korta meningar, som längdmässigt är närmare den svenska normen än den spanska. De flesta följer också en relativt enkel grammatisk struktur med få bisatser, det vill säga en parataktisk struktur, istället för en hypotaktisk som spanskan normalt föredrar (Fant). De kortare meningarna, ibland meningsfragment, bidrar ofta till den komiska effekten:

En Lluvia de los sombreros, un escritor escribe una historia sobre un sombrero mexicano congelado que cae del cielo en medio de un pueblo. Después de que el escritor la tire a la papelera, la historia continúa allí. En la papelera. (Amat 2007: 53)

I Hattregnet skriver en författare en historia om en frusen mexikansk sombrero som faller ner från himlen mitt i en by. Efter att författaren kastat den i papperskorgen fortsätter historien där. I papperskorgen.

Kontrasten mellan humorn och det mörka syns tydligt då allvarliga situationer lättas upp med humor, ofta i form av nyskapande metaforer eller liknelser. I detta exempel beskrivs hur huvudpersonen blir slagen av en polis:

Fue la porra del segundo policía golpeando contra mi nariz […]. La porra impactó con fuerza pero sin ansia de completa destrucción, seguramente un aviso. Las aceitunas antes del plato fuerte. El entremés de hostias. (Ibid: 75)

Det var den andra polisens batong som slog mot min näsa […]. Slaget landade med kraft men utan att helt vilja förstöra, säkerligen en varning. Oliverna innan huvudrätten. En smocka som förrätt.

Kombinationen av de korta meningarna och humorn ger intrycket av en enkel stil, men den döljer alltså komplexa karaktärer. Deras (och författarens) egensinne lyser igenom i de ovanliga liknelserna och metaforerna.

Saker som exploderar

Har äntligen valt roman och textavsnitt ur denna roman som ska bli föremål för min masteruppsats. Cosas que hacen BUM av Kiko Amat, alltså ett kärt återseende av en av mina favoritförfattare. Detta är hans andra roman, och för den som har läst hans första, El día que me vaya no se lo diré a nadie, finns det flera små påskägg eller blinkningar inkilade i boken. Till exempel möter vi i förbigående Julián, huvudkaraktären från den första romanen, samt en ”mjuk kvinnoröst” i tunnelbanan som såklart är Octavia. Även författaren själv makes an appearance.

Eftersom jag kommer att gå in på denna text på djupet senare under terminen skriver jag inte så mycket mer om den nu, mer än att den var lika fantastisk som sin föregångare. Jag lägger antagligen upp någon djuplodad textanalys senare.

 

Läspaus?!

Ja, faktiskt. Från De fattiga i Lodz. Av någon anledning har läsningen gått trögt med denna roman, trots två veckors semester med två fyratimmarsflygningar i somras har jag fortfarande knappt hundra sidor kvar. Nu tränger sig verkligheten på  – det är högt tid att börja tänka på textval inför masteruppsatsen i vår, vilket ska vara klart redan i november. Så De fattiga får stå tillbaka för efterforskningar i spanska oöversatta romaner i någon månad, minst.

Marianne Sandels och Almaviva

Idag hade vi en gästföreläsare på Översättarprogrammet, Marianne Sandels. Hon översätter böcker främst från portugisiska och ger ut dem på sitt eget förlag, Almaviva. Det är inget lönsamt företag hon gett sig in på, nästan ideellt, men hon bidrar till den svenska romanrikedomen genom att ge plats åt romaner, lyriksamlingar och författare som annars säkert aldrig skulle ha nått den svenska marknaden. Sandels är hedersdoktor vid Uppsala universitet och har främst medeltida lyrik och modern litteratur på romanska språk som huvudintressen, och hennes förlag firade förra året både 10 år och 10 utgivna böcker. Den senaste heter Praktisk handledning i konsten att sväva av José Eduardo Agualusa, och den fick jag med mig hem. Recension kommer. Så länge kan ni ju kika på Almavivas hemsida. 

Foto: UNT