The Gathering Storm

Författare: Robert Jordan

Publiceringsår: 2009

Jag läste Robert Jordans serie The Wheel of Time för första gången ett sommarlov när jag var 12-13 år. Det tog mig också hela sommarlovet att komma igenom de knappt 20 böckerna (de svenska utgåvorna delades upp i två böcker). Långt senare får jag nys om att det släppts nya delar i serien och får nytändning – men var såklart tvungen att börja om från början för att komma ihåg allt. Denna gång läste jag på engelska, och nu, 12 tegelstenar senare, är jag äntligen ikapp. The Gathering Storm är den första boken som jag inte läst tidigare i serien. Det är också den första som inte skrivits egenhändigt av Robert Jordan, utan i postumt samarbete med Brandon Sanderson. Robert Jordan har nämligen hunnit gå bort innan hans verk blev färdigställt. Lyckligtvis lämnade han tillräckligt med anteckningar efter sig om sitt tilltänkta avslut att en annan författare kunde ta vid.

Efter ca 10 000 sidor var det några saker med serien som började irritera mig. En av de sakerna är Jordans stereotypa kvinno- och mansskildringar, framförallt hur han ständigt framhåller hur olika könen är. Männen beklagar sig ständigt över hur kvinnor är omöjliga att förstå medan de kliar sig i huvudet, och kvinnorna verkar alla tycka att män mest är ”wool-headed fools” som måste ledas på koppel som hundar eller vallas  i skock som får. En annan sak är Jordans förmåga att bli långrandig. Jag hörde någon gång (vet ej om det är sant) att amerikanska författare får betalt per sida de skriver. Jordan verkar bekräfta detta.

Jag säger inte att jag är glad att Jordan gick bort, snarare motsatsen, men på grund av det ovannämnda är det ganska uppfriskande med Sandersons influenser. De märks väldigt lite, vilket så klart är författarens intention, men jag får känslan av att den handling som utspelades i The Gathering Storm hade tagit Jordan tre gånger så många sidor att få fram.

Med allt detta sagt tycker  jag fortfarande att detta är en av de mest episka fantasyserier som skrivits, inte bara på grund av dess omfång utan på grund av den detaljrikedom med vilken Jordan har skapat sin värld, så nära Tolkien-klass man kan komma utan att skapa ett nytt språk (vilket Jordan i och för sig nästan gjort) och på grund av hans sätt att inte avskilja ont från gott med skarpa gränser. Det gör allt mer trovärdigt och mänskligt. När det nu bara är två böcker kvar på denna massiva historia känner jag både lättnad över att äntligen nå berättelsens klimax och sorg över en litteraturepok i mitt liv som snart är över.